Det sägs att vin blir bättre med åren om det lagras på rätt sätt. Likaså blir vissa ostar godare med tiden. Vet inte om min bruna skinnjacka hör till det fina sällskapet, men den har ändå bestått genom åren. Mycket har vi gått igenom tillsammans under dessa år. Förälskelse. Bröllop. Barnafödslar. Olika jobb. Dödsfall. Visst brukar jag glömma bort vår vänskap under det ljusa halvåret, men jag skäms inte för det.

Tiden var hösten åttioåtta. Jag läste på Bibliotekshögskolan i Borås och var på väg att åka upp till Stockholm för tolv veckors praktik. Min studiekassa var skral. Mamma tyckte inte att jag kunde åka iväg med bara en täckjacka, som dessutom var ljus till färgen. Hon lovade att bekosta en ny jacka om jag lovade att ta mig in i en affär innan resan. Mot förväntan hittade jag en tuff skinnjacka för femtonhundra kronor i Göteborg. Samma variant av jacka köpte en kurskamrat för halva priset våren efter. Men han fick betala allt själv. Enligt mitt sätt att räkna var min jacka sjuhundrafemtio kronor billigare än hans. Siffror ljuger aldrig. Om man bara hanterar dem rätt.

Skinn andas. Jackan var skön att ha under vintern. Fast det behövdes en halsduk till. När min fru Solveig var nykär lånade hon gärna jackan. Ändå tills den gången hon tog med fel jacka från jobbet och istället tog sura Sivs nya skinnjacka och la den i vår bils baksäte. Det upptäckte vi några timmar senare när det blev kallt. En aning pinsamt att ringa det där samtalet. Tur att Solveig är så ärlig. Annars var det läge att dra en vals. Det var ju jag som var ägare till den bruna skinnjackan.

Efter några år gick jackan inte igenom besiktningen. Den bekostades med en ny brun manchesterkrage. Senare fick även fodret lagas så gott det gick. Alltför ofta krasade det när jag tog på den. Men skinnet var lika fint under många år. Samtidigt hann jag bli ägare till många andra vinterjackor som först avancerade direkt till förstaplats för att sedan bli besegrade av en ringräv med skinnutsida säsongen efteråt. Solveig anser dessutom att jag är en fingermästare på att ta sönder dragkedjor. Alla är vi bra på något.

Solveig och jag har inte riktigt samma synsätt längre. Vet inte om det beror på att hon inte är sugen på att låna jackan. För det är väl inte så, att hon inte är lika nykär längre? Istället har hon kommit med olika hot de sista femton åren. Nu finns det inte något att göra med fodret. Du får bara ha på den när du är i trädgården. ”Den har krympt lite”, säger jag motvilligt.” ”Krympt. Det är du som har ökat i storlek.” ”Du menar på längden?” Så där kan vi hålla på ett tag som två gamla skinnbitar som gnabbas kärvänligt med varandra.

Min mamma är död sedan flera år men skinnjackan består. Jag har nyss invigt tjugofjärde säsongen med denna klenod. Det bästa är att vi har hunnit flytta så många gånger genom åren. Snabbt räknat har jackan bott på tolv ställen. Från Umeå till Ystad. Därför kan det låta såhär från grannen. ”Jasså. Du har köpt en ny jacka. En skinnjacka. Den är ju skitsnygg.” Eller sa han skitful? Det är bara en sak som oroar mig. Tänk om Solveig ställer ett ultimatum. ”Nu är det jackan eller jag. Tänk noga efter innan du svarar. Vem lagar bästa maten?” ”Skinnsoppa är inte så dumt. Jag lovar. Ska bara ha den på mig när det är mörkt och när jag går ut med soporna.” Hör inget, med ålderns rätt, om att något brunt ska läggas i soppåsen samtidigt och att jag borde köpa en ny skinnjacka.