Min fina lilla blå netbook är inne på de sista andetagen. Han har varit en klippa och sett nästan hela Sverige och dessutom fått följa med på en resa till New York. Efter 4 hårda år är han inte längre vad han en gång var. Han har svårare för att vakna och ibland kan han somna helt av sig själv. Han glömmer bort var han har lagt saker och kastar ibland sådant som jag anser vara värdefullt. Hans panna är ständigt varm och jag tror att han har kronisk feber. Han har varit en hjärtevän och under sin sista tid kommer han inte plågas med hårt arbete utan lite mindre projekt. Han är liten och tunn. Han får plats i alla mina väskor. Snart kommer hans arvtagare komma på posten. Själv tror jag att han känner glädje över att kunna lämna ifrån sig det tunga ansvaret av att vara en jobb och skrivdator. Som användare och vän kräver man mycket och trogen som han är kan jag känna sorgen när han tappat bort något.

I grottan (mörkerrum) står alla datorernas moder och sneglar trött. Hon har kraften som slår ut alla andra. Hon vet att hon bestämmer och troget håller hon nu igång för både mig och min man i väntan på familjens nya medlem. Ännu en själ att plocka in i nätverket som hon så överlägset och lätt styr.

Vår nya vän är på väg men väntan känns lång för oss alla. Men med sommarens härliga dagar och långa nätter får ändå datorerna vila mer än vanligt för användarna lockas ut av solskenet och fågelkvittret.

Ha en bra kväll!