Stillsamheten

Det hängde en särskild sorts stillsamhet över staden.

Sedd från luften kunde den anas som ett skimmer över hustak och lövverk, likt den tunnaste finväderssky.

Ovanför gassade solen och bjöd ut den värme som krävdes för att utveckla denna sällsamma stillsamhet.

Den påverkade allt som kom under dess milda täcke.

Flanörerna flanerade långsammare, de stressade jäktade inte fullt så mycket, trafikrytmen dämpades.

Folk talade med, och lyssnade till varandra.

De förälskade älskade varandra ännu något mer, medan de förbittrade fann bitterheten avta en smula.

De som sov, vilade fullkomligt och de som sjöng, fann rösten bära klart och rent.

Glädjen blommade, medan sorgen bleknade – just nu och här.

Det var en välsignad stillsamhet…

Det tog sin tid innan folk blev varse stillsamheten.

Den sipprade så sakta in i medvetandet med sin behagliga känsla av ro och sorglöshet.

Men så småningom uppstod en önskan hos någon att gripa tag i känslan och hålla den kvar.

- Att betvinga!

Så grät ett barn och en förälder rusade till undsättning.

En motorcykel drog järnet genom staden och motorljudet kastades mellan husväggarna.

Från ett öppet fönster hördes häftigt gräl och från en uteservering pumpade musik ut, hårt och högt.

Och långsamt ökade takten och allt blev som vanligt.

- Ett stillsamt regn föll som en saknad över staden …

Bra?

En medlem gillade detta

▶ Vad tycker du? Kommentera här:

Kommentarer och svar:

Permalänk Svar från Madeleine Richter hos 19 juli 2012 på 22.49

Jag tycker om din berättelse. Första delen är som en film i svartvitt. Nästan helt tyst. Alla rör sig långsamt, allt är stilla. Alla är lyckliga. Sedan kommer verkligheten ifatt. Hård och brutal. Filmen är nu i färg och ljudeffekterna iskalla. Självförvållat, ändå saknad efter det andra.

▶ Svara

Permalänk Svar från Svenarne Jansson hos 20 juli 2012 på 10.27

Kunde inte beskrivit det bättre själv! Tack för att du läste ...

▶ Svara

Permalänk Svar från Skrivmoster hos 20 juli 2012 på 6.35

Jag tycker också om det stillsamma som lägger sig skirt omkring mig som läsare. Sedan övergår allt till "det vanliga" ... Det är ungefär som att lyssna till ett lugnt och stillsamt musikstycke som plötsligt övergår i ett oväntat crescendo!