Nocturne

Jag håller mig undan från livet

från eftertankar och bränder

Från det som är sagt, och skrivet

och det som kom, sent om sänder

Jag tror, att det sista är nära

och gott vore det, kan man tycka

Men tung kan den vara att bära

den kunskap, som döden ska smycka

Att allting kommer till ände

en självklarhet för oss alla

Det ögonblick, just när det vände

sekunden när man ska falla

Så står man, med nutid i famnen

som gnistrar och skiner som förr

Och kan inte lämna hamnen

och stänga till livets dörr

Då vandrar man stigen mot ledan

och ingenting blir som det är

Och kanske är nu, eller sedan

den väg, som från livet bär

Bra?

2 medlemmar gillade detta

▶ Vad tycker du? Kommentera här:

Kommentarer och svar:

Permalänk Svar från Bosse Lidén hos 28 juli 2012 på 19.22

Vackert sorglig. Vemodig. Tänkvärd. Bra rytm och rim. En naken sårbarhet inför ögonblicket ingen kommer undan. En dikt som berör mig starkt.

Fast vid första läsningen fastnade jag på en association du är helt oskyldig till. Det var när jag läste orden.

" Jag håller mig undan... från bränder." Vi i Ystad har den sista månaden fått problem med en ny pyroman. Den förra lekte katt och råtta med polisen några år.

Tack för att jag fick läsa din fina och tänkvärda dikt. Själv har jag en stor önskan om att ögonblicket ska gå fort. Jag har på de sista åren sett kära tappra människor, som stått mig nära, lida alltför länge.

▶ Svara

Permalänk Svar från Svenarne Jansson hos 28 juli 2012 på 22.34

Tack Bosse för din läsning, och din goda kommentar. Jag har samma erfarenheter som du, när det gäller allt för långt lidande i livets slutskeden ...

▶ Svara

Permalänk Svar från Margareta Börjesson hos 29 juli 2012 på 7.30

Det är musik i dina ord Svenarne - också när tonen är moll. De sista två stroferna i din nocturne säger det som kan sägas om att lämna livet - tack för att du delar med dig!