1.

Nina höll i en flik av myggnätet för att snabbt kunna få undan det om det skulle behövas. Hon tvinnade omedvetet det tunna nätet mellan några fingrar samtidigt som hon försökte intala sig själv att hon måste hålla juicen nere för att ha någon chans att tillfriskna inom överskådlig framtid. Men magen ville annat. Som om den trodde att den skulle bli av med parasiterna genom att vända ut och in på sig.

Hon gav upp kampen, slet undan myggnätet, hävde sig över kanten och spydde ned i den strategiskt placerade hinken på golvet intill sängen. Ett tag blev hon hängande där och studerade resterna av den juice, rejält sötad för att hon skulle få lite nödvändig energi, som hon hade druckit för en halvtimme sedan. Eller vad det en timme sedan? Tiden flöt ihop. Hon förstod att det var kväll eftersom mörkret hade fallit. Det lilla fönstret, som inte hade något fönsterglas utan bara ett myggnät, var ett svart hål. Någon i ett intilliggande gästrum lyssnade på nyheterna från BBC World Service, så klockan borde vara sju. Eller åtta. Men hon hade inte hört gästhemmets klocka som kallade till middag strax efter åttaslaget.

En rörelse i ett hörn fångade hennes uppmärksamhet. Lättad konstaterade hon att det inte var en mus. En liten genomskinlig gecko kilade över det skrovliga omålade betonggolvet och in i en spricka i väggen. Geckon var hennes vän. Den fångade småkryp, även myggor. Fast den mygga som gjort henne sjuk hade geckon inte rått på. Magen krampade igen, vände ut och in på sig ännu en gång och försökte bli av med ett maginnehåll som inte längre fanns. Magsyran brände i halsen.

”Jävla malaria”, mumlade hon nere i metallhinken.

En lång lock ur hennes flottiga hår föll fram och hotade hamna i spyorna, men en hand var där och fångade upp den.

”Håll ut, Nina. Febern är äntligen borta och du har fått i dig en del näring i eftermiddag. Du ska se att det vänder nu. Jag har sagt till dem att koka lite vitt ris.”

Florence, den underbara människan, en riktig Nightingale, hade besökt henne så ofta jobbet tillät. Och Florence, som var läkare, hade två. Dessutom hade hon sett till att få i Nina malariamedicinen, annars hade hon inte kunna vara kvar på gästhemmet, utan hade varit tvungen att tas in på sjukhus. Det var inget som man ville. Doktor Florence Etekembas garanterat rena sprutor och gästhemspersonalens ömma omvårdnad var definitivt något att föredra. Kanske till och med framför en sjukhusvistelse i Sverige. De hade skött om Nina, tvättat och bytt lakan, vissa dagar ett par gånger om dagen, och inte rört en min de gånger Nina inte hann på toaletten i tid.

Ändå hade hon längtat hem som aldrig förr. Hem till egna sängen, mjuka kudden och lakanen som luktade Grumme Tvättsåpa. Gnagande hemlängtan, trots att hon skulle ha legat sjuk alldeles ensam där hemma. Men å andra sidan hade hon inte blivit sjuk hemma i kalla Sverige. Det var grå och trist höst där nu. Men garanterat malariafritt.

Här var det torrt och varmt och alla väntade på regnperioden som skulle komma snart. Mycket snart. Naturen stod i startgroparna och människorna också, bokstavligen med hackan och utsädet i hand.

Nina lade sig i sängen igen och suckade. Hennes kropp längtade efter näring som naturen efter regnet, men med den skillnaden att hennes mage tyckte annorlunda. Den hade inte velat ta emot de välbehövliga klunkarna vätska som hon hade tvingat i sig. Ingen näring, ingen kraft. Varken kroppslig eller mental.

Mentalt hade Nina varit så illa däran att hon nästan hade velat dö. Så dåligt mådde man när frossan härjade som värst. Men hade Nina mot förmodan varit en sann självmordskandidat hade hon å andra sidan inte orkat skrida till verket.

Florence och andra fick tycka som de ville. De sa att malaria inte var värre än en vanlig influensa och tyckte att sjuka västerlänningar sjåpade sig lite. Att jämföra malaria med en influensa var århundradets lögn. I alla fall för en besökande västerlänning utan förvärvad resistens.

”Florence, vi kommer aldrig att ta oss till flyktinglägret innan regnen kommer.”

”Jodå!” sa Florence. Alltid optimist.

Nina tittade på henne. Hon hade bytt frisyr igen. Hela hjässan flätad i ett invecklat rutmönster som mynnade ut i långa afroflätor på bakhuvudet. Inflätat löshår, för Florence eget hår var inte mer än ett par centimeter långt.

”Om du får i dig ris ikväll kommer du att se att du mår mycket bättre i morgon. Och då kan du äta mer. I övermorgon ska du se…”

”Biljetterna”, avbröt Nina.

Hennes sjukdom hade ställt till det i planeringen och hemresan nalkades alltför snabbt.

”Det skulle ju Kaj ordna.”

Det hade Nina alldeles glömt. Kaj Lindén, förste sekreterare på den svenska ambassaden, hade åtagit sig att besöka British Airways och flytta fram hennes hemresa några veckor.

”Oh, visst ja, Kaj skulle ordna det”, kved hon och vände sig så att hon kunde gömma ansiktet i den knöliga illaluktande kudden. Inte ens en kudde som stank av hennes egen svett och smuts kunde tränga bort minnena av Kaj Lindén. De något luddiga minnena av Kaj. Under ambassadens midsommarfirande, komplett med majstång och några blonda svenska barn som dansade runt den, influgen matjessill och svenskt brännvin, hade hon fått i sig för mycket alkohol och hamnat i en annan säng än sin egen. Hon mindes så pass mycket att hon visste att hon att hon hade uppfört sig så länge hon var på ambassaden, men att efterfesten på tu man hand med Kaj hade spårat ur. Minnet av vad de där hade gjort hade absorberats av alkoholen, så gott som allting, vilket kanske var lika bra. Men minnet av att hon hade vaknat med klibb mellan benen var glasklart, även nu. Paniken hade varit ett faktum. Man hade inte oskyddat sex i Afrika, inte ens med en svensk diplomat. Speciellt inte med en svensk diplomat.

”Han kommer nog när som helst, han sa att han skulle åka via BA på vägen från jobbet.”

Det var nästan så att hon ångrade sig. Hon skulle ha tagit chansen och åkt hem som planerat i slutet av nästa vecka. Men då hade fältarbetet blivit halvfärdigt, magisteruppsatsen skulle bli tunn, kanske ofullständig, och allt arbete skulle vara förgäves. Det var inget hon ville.

Uppsatsens ofullständighet var dock inget hon just nu ägnade så mycket energi åt. Hon ville bara bli frisk. Inte tänka på vad som skulle kunna hända om hon inte åkte till flyktinglägret.

”Vi ska upp i bergen, Nina!” Florence gav henne en klapp på ryggen och att hon bytte ämne tydde på att hon hade helt klart för sig att Nina inte ville tala mer än nödvändigt om Kaj Lindén. ”Frisk luft, fantastiska grönsaker och frukter, du kommer att äta kunna upp dig!”

”Men resan då?”

Ninas och Florences förra resa upp till högre höjd hade inte varit en trevlig upplevelse. På tillbakavägen hade chauffören kört alldeles för fort och utan att motorbromsa i de branta nedförsbackarna. Nina hade kallsvettats och mått illa, ungefär som hon gjorde nu.

Florence räckte henne en våt frottéhandduk som hon torkade ansiktet med.

”Vet du, jag minns nästan inte varför vi ska dit.”

Florence skrattade. Egentligen behövde hon inte påminna.

”Malaria kan ge lite minnesförlust”, sa hon. ”Du vill få lite mer kött på benen gällande ditt avsnitt i uppsatsen och fd barnsoldaters rehabilitering. Och ingen kan ge det bättre än Hanna McConnell och hennes medarbetare. Vad de gör i flyktinglägret i Moutou har imponerat ända upp på FN-nivå.”

”Låter bekant, det där”, sa Nina och tvättade sig innanför linnet. Hon skulle kunna sälja sin själ för ett varmt bad med mycket badskum. Men hon hade varken badat och duschat varmt på flera månader. Ett fyllt badkar med varmt vatten var närmast en syndig tanke. Gästhemmet hade knappt vatten att klara det nödvändigaste, till exempel tvätten. Stans allmänna vatten fungerade endast i undantagsfall och gästhemmet förlitade sig på att de stora vattentankarna de hade kopplade till stuprännorna skulle förse dem med tillräckligt vatten. Men nu var det slutet av regnperioden och tankarna var nästan tomma.

Florence reste sig upp. Hon var en lång och slank ung kvinna, resultatet av en lyckad förening mellan en kvinna som var bantu och en man som var nilot. De förstnämnda var kortare, rundare och mer chokladbruna i hyn, medan niloterna var långa slanka och blåsvarta. Fast det där med färgnyansen kunde en västerlänning bara se om man hade varit i landet ett tag. Florence var följaktligen lång, slank och chokladbrun. Alltsedan Florence som liten flicka hade fått en ask Cadbury-choklad i gåva av en engelsk professor hade hon kallats Cadbury av sin pappa. Hennes pappa, professor i engelska på landets enda universitet kallade henne också Maziga, som betydde tårar, speciellt när de talade om något allvarligt. Florence mamma hade dött när Florence föddes. Sorgen efter henne hade varit så stor att han inte hade gift om sig, som brukligt var i landet, speciellt om man hade småbarn. Florence hade i stället uppfostrats med hjälp av de äldre syskonen, barnen från pappans första äktenskap, och mostrar.

Florence var modellsmal, men eftertraktade det inte. Som dotter till en bantu förväntades det att hon hade rund ända och fyllig byst , annars var man inte riktig kvinna. Nina hade förlorat ganska mycket hull de senaste dagarna och Florence talade ofta om hur hon skulle ”äta upp sig igen”.

Nina önskade att hon kunde importera lite av den synen på mullighet till Sverige. Men det var väl som det var förr i Sverige. Mullighet var ett tecken på välstånd, att man hade det bra. Florence hade kanske varit mullig om hon hade haft råd. Trots två jobb gick det knappast runt. Hon arbetade halvtid på ett av stadens allmänna sjukhus. Läkarlönen där var ett rent skämt. Utöver det jobbade hon för den lokala anglikanska kyrkans biståndsbyrå som Health and Development Coordinator. Lönen var symbolisk. Ibland uteblev den helt. Kyrkan hade inte pengar. Och Florence såg hellre till att inköp av medicin och vaccin kunde göras än att hon själv fick lön. En idealist ut i fingerspetsarna. Nina skämdes nästan över sitt eget privilegierade liv i ett land där man knappt skulle svälta ens om man vägrade arbeta.

I Florences underbetalda jobb ingick att vara handledare för gästande utländska forskare och biståndsarbetare. Sådana som hon, som nu låg och spydde i en metallhink, och hade fått den galna idén att byta sitt tråkiga socialsekreterarliv och monotona privatliv mot att försöka få till en magisterexamen i socialt arbete. Och det via fältarbete i mörkaste Afrika.